Inte vuxen alls..
Man skulle ju kunna tro att man vid 29 års ålder skulle vara en aning mer "vuxen" än vad jag är..
Ibland kan jag bli lite skrämd av det faktum att jag är lika gammal som människor jag tycker är gamla..
Det ger ångest att inse att man inte är 20 år längre, vilket jag oftast föredrar att låta mig själv tro..
29 är hemskt att vara, speciellt när man själv vägrar att inse att man är vuxen.. Jag går omkring i någon liten bubbla där jag fortfarande är 20 och inte behöver ta ansvar för saker (P är skit trött på just det) Jag får ångest för att jag inte ser ut som för 10 år sedan, sådan ångest att jag i timmar kan sitta och räkna efter hur mkt pengar jag behöver för alla plastik operationer jag måste genomgå för att se ut som dom andra i min ålder, alltså 20 åringarna..
Det här har ESKALERAT ordentligt sen jag fyllde 29.. 27 eller 28 var inte riktigt lika ångest framkallande. Jag ser ung ut och ingen har någonsin gissat på att jag varit så gammal som jag varit. Jag har alltid varit den yngsta på alla arbetsplatser, fram tills nu.. Nu är alla så jävla unga.. Och jag är bara gammal... Kom på mig själv för ett tag sedan när en full 20 någonting åring inne på sture försökte ragga upp mig, och efter ihärdigt smickrande frågade hur gammal jag var... Observera att brat killar i 20 års åldern inte riktigt är min smak och att jag önskade denna människa långt bort ifrån mig så jag fick vara ifred med mina vänner, och endå, ENDÅ hör jag mig själv säga....26...... Killen såg för övrigt skräckslagen ut, så jag skulle kanske dragit av ett par år till när jag endå höll på :)
Seriöst, när börjar man känna sig tillfreds med att vara gammal?? När kan man släppa hela utseende prylen och bara gå vidare?? Varför är det så sjukt viktigt för mig?? När ska jag bli vuxen nog att hålla reda på räkningar, inte shoppa upp hela lönen, hålla reda på arbetsplatser och årtal så att jag slipper ljuga ihop ett CV (hoppas ingen framtida arbetsgivare läser det här) Och när fan ska jag sluta jämföra min kropp med 14 åriga tjejers?? Det säger ju liksom sig själv att jag inte kan se ut så.. Och seriöst, VILL jag ens se ut som en 14 åring???? När ska man acceptera sig själv som man är och börja längta efter 10 ungar och matchande träningsoverall i någon husvagn i trosa?? Antagligen aldrig om jag känner mig själv rätt!!!
Puss på er!!
Ibland kan jag bli lite skrämd av det faktum att jag är lika gammal som människor jag tycker är gamla..
Det ger ångest att inse att man inte är 20 år längre, vilket jag oftast föredrar att låta mig själv tro..
29 är hemskt att vara, speciellt när man själv vägrar att inse att man är vuxen.. Jag går omkring i någon liten bubbla där jag fortfarande är 20 och inte behöver ta ansvar för saker (P är skit trött på just det) Jag får ångest för att jag inte ser ut som för 10 år sedan, sådan ångest att jag i timmar kan sitta och räkna efter hur mkt pengar jag behöver för alla plastik operationer jag måste genomgå för att se ut som dom andra i min ålder, alltså 20 åringarna..
Det här har ESKALERAT ordentligt sen jag fyllde 29.. 27 eller 28 var inte riktigt lika ångest framkallande. Jag ser ung ut och ingen har någonsin gissat på att jag varit så gammal som jag varit. Jag har alltid varit den yngsta på alla arbetsplatser, fram tills nu.. Nu är alla så jävla unga.. Och jag är bara gammal... Kom på mig själv för ett tag sedan när en full 20 någonting åring inne på sture försökte ragga upp mig, och efter ihärdigt smickrande frågade hur gammal jag var... Observera att brat killar i 20 års åldern inte riktigt är min smak och att jag önskade denna människa långt bort ifrån mig så jag fick vara ifred med mina vänner, och endå, ENDÅ hör jag mig själv säga....26...... Killen såg för övrigt skräckslagen ut, så jag skulle kanske dragit av ett par år till när jag endå höll på :)
Seriöst, när börjar man känna sig tillfreds med att vara gammal?? När kan man släppa hela utseende prylen och bara gå vidare?? Varför är det så sjukt viktigt för mig?? När ska jag bli vuxen nog att hålla reda på räkningar, inte shoppa upp hela lönen, hålla reda på arbetsplatser och årtal så att jag slipper ljuga ihop ett CV (hoppas ingen framtida arbetsgivare läser det här) Och när fan ska jag sluta jämföra min kropp med 14 åriga tjejers?? Det säger ju liksom sig själv att jag inte kan se ut så.. Och seriöst, VILL jag ens se ut som en 14 åring???? När ska man acceptera sig själv som man är och börja längta efter 10 ungar och matchande träningsoverall i någon husvagn i trosa?? Antagligen aldrig om jag känner mig själv rätt!!!
Puss på er!!
Kommentarer
Postat av: Kim
Lite roligt skrivet!
Jag kan mycket väl tänka mig att jag kommer vara precis likadan om 5 år. =)
Postat av: JENNA
okej. vill du kolla om det funkar?
användarnamnet är LINNEA
och lösenordet också.
radera kommentaren!
Postat av: pilla
med tanke på att man ska inte shoppa upp sin lön när man är vuxen ,så kan inte jag vara det !! för den är alltid slut !!!
Trackback
