Martans

Idag känns det lite bättre..
Har pratat med hans mamma och hon lät ganska ok, så ok man nu kan vara när man precis förlorat sitt barn..
Ska åka ut till dom i veckan och lägga en blomma.. Lät som om hon ville det, det blev ett litet avbrott tyckte hon.

Vad jag inte förstår alls är människor som går in på min blogg och lämnar en kommentar, i det här fallet, hej hej:)
Det kändes inte särskillt passande till mitt inlägg med en smiley, vilket betyder att personen ifråga bara gått in och lämnat en komentar för att jag i min tur ska gå till hennes sida så att hon ska få fler läsare.. Vilket är ok, men man kan ju ta sig tiden att åtminstone läsa inlägget man kommenterar så behöver det inte bli så fel..

Min systers "läsare" har varit här och försökt skriva ngt tröstande... men inte mina egna, vilket säger en del om hur ytlig den här bloggen varit.. Oj det där var jobbigt det låtsas vi inte om...

Och i såna här lägen känns det bara så patetiskt att man koncentrerat sig på kläder och shopping..
Vad spelar det för roll nu att jag har en massa kläder och skor???? Det känns totalt oviktigt och jag skulle hellre gå klädd i en säck resten utav livet om jag kunde få Freddy tillbaka.. Men det funkar ju tyvärr inte så..

Det är inte bara på bloggen, utan i "verkliga" världen oxå.. Mina närmaste vänner har skickat ett sms...
- usch stackars dig vad hemskt, bla bla bla...
INGEN har ringt upp, inte en enda.. Men en tjej som jag inte sett på evigheter ringde upp och sa,
- Jag är på väg till dig nu, inte ska du sitta där själv!!!
Det säger en del...
Min bästa bästa vän skickade ett sms
- Oj, du har verkligen inte haft tur på sista tiden..
Jag vet inte riktigt vad jag har för kommentar till det.....

Med det här menar jag inte att det är synd om mig, jag ser själv att det ser ut som om jag badar i självömkan, Och det är inte meningen att någon alls behöver trösta mig, det finns ingenting någon kan säga..